Nu har det tagit så där lång tid igen, trots att jag sa att jag skulle försöka skriva ganska regelbundet. Men det är en omställning, att börja jobba och ha barn hemma när man kommer hem. Man undrar liksom vad man gjorde med all tid förut J
Det har gått en månad för mig på jobbet. Jag tycker fortfarande det är lika skönt att jobba istället för att vara hemma även om det kanske inte är riktigt lika euforiskt som det var den första tiden. För M och Malte flyter det på bra, vår…eller kanske snarare deras, assistent funkar bra! Malte och hon kommer överrens och M och hon också, även om jag inte tvekade en sekund där eftersom M blir kompis med alla ungefär fem sekunder efter att han träffat dem.
Vi börjar så smått komma in i våra rutiner för det här nya livet. Maltes farföräldrar bor bara en halvtimme bort så han hänger där ganska ofta, när vi behöver tid till att fixa någonting själva. Han sover över hos dem i alla fall en gång i månaden och träffar dem i stort sätt varje vecka. Mina föräldrar bor ju ett par timmar bort men vi har en deal att de kommer ner eller vi åker upp en gång i månaden. De är pensionärer så när de kommer ner stannar de flera veckodagar för att hinna med så mycket Maltehäng som möjligt och det fortsätter nu när M är hemma istället för mig. Hur det blir sen när vi börjar jobba bägge två vet jag inte, då får väl Malte vara hemma från dagis och hänga med mormor och morfar istället.
Tankarna på syskon fanns ju där redan innan Malte föddes. De finns fortfarande men har kanske ändrats lite. Det är så lätt att planera när man inte vet vad man planerar. Eftersom jag inte hade min bästa period under Maltes första tid började jag fundera på om jag orkade med fler barn överhuvudtaget. Det hjälpte väl inte till att vi flyttade till hus när Malte var två månader. Det blev helt enkelt lite för mycket för mig. M vill jättegärna ha fler barn men eftersom vi har en lite speciell situation, där jag får ta mycket av ansvaret för barnen under deras första, i alla fall två år, så lämnade han över beslutet till mig. Inte på något jobbigt sätt, inte för mig i alla fall, utan mer ”vi gör som du vill, vad du orkar med”. Och jag vill, innerst inne, ha fler barn. Inte bara för min skull utan för Maltes också. Jag är uppväxt med två syskon och önskar verkligen mitt barn den ynnesten. Innan Malte föddes tänkte vi börja försöka när han var ungefär ett år (februari), sen blev det innan sommaren och nu är planen efter sommaren. Vi har ju den fantastiska fördelen att ha blastocyster i frysen, 6 stycken! Vilket ju förenklar processen enormt mycket, det är ”bara” att vänta på ägglossning. Men vi får se, det kanske flyttas lite till, det beror på…livet. Om det, mot all förmodan, inte skulle fungera med de sex vi har i frysen så vet jag inte om jag vill fortsätta med nya hormonstimuleringar. Ärligt talat så tänker jag inte så mycket på det. Jo, jag tänker ju på att vi ska försöka skaffa syskon men jag vill inte gå in allför djupt i tanken på att vara mitt i barnlösheten igen. Inte innan jag behöver.