Rutiner och syskonförsök

Nu har det tagit så där lång tid igen, trots att jag sa att jag skulle försöka skriva ganska regelbundet. Men det är en omställning, att börja jobba och ha barn hemma när man kommer hem. Man undrar liksom vad man gjorde med all tid förut J

Det har gått en månad för mig på jobbet. Jag tycker fortfarande det är lika skönt att jobba istället för att vara hemma även om det kanske inte är riktigt lika euforiskt som det var den första tiden. För M och Malte flyter det på bra, vår…eller kanske snarare deras, assistent funkar bra! Malte och hon kommer överrens och M och hon också, även om jag inte tvekade en sekund där eftersom M blir kompis med alla ungefär fem sekunder efter att han träffat dem.

Vi börjar så smått komma in i våra rutiner för det här nya livet. Maltes farföräldrar bor bara en halvtimme bort så han hänger där ganska ofta, när vi behöver tid till att fixa någonting själva. Han sover över hos dem i alla fall en gång i månaden och träffar dem i stort sätt varje vecka. Mina föräldrar bor ju ett par timmar bort men vi har en deal att de kommer ner eller vi åker upp en gång i månaden. De är pensionärer så när de kommer ner stannar de flera veckodagar för att hinna med så mycket Maltehäng som möjligt och det fortsätter nu när M är hemma istället för mig. Hur det blir sen när vi börjar jobba bägge två vet jag inte, då får väl Malte vara hemma från dagis och hänga med mormor och morfar istället.

Tankarna på syskon fanns ju där redan innan Malte föddes. De finns fortfarande men har kanske ändrats lite. Det är så lätt att planera när man inte vet vad man planerar. Eftersom jag inte hade min bästa period under Maltes första tid började jag fundera på om jag orkade med fler barn överhuvudtaget. Det hjälpte väl inte till att vi flyttade till hus när Malte var två månader. Det blev helt enkelt lite för mycket för mig. M vill jättegärna ha fler barn men eftersom vi har en lite speciell situation, där jag får ta mycket av ansvaret för barnen under deras första, i alla fall två år, så lämnade han över beslutet till mig. Inte på något jobbigt sätt, inte för mig i alla fall, utan mer ”vi gör som du vill, vad du orkar med”.  Och jag vill, innerst inne, ha fler barn. Inte bara för min skull utan för Maltes också. Jag är uppväxt med två syskon och önskar verkligen mitt barn den ynnesten. Innan Malte föddes tänkte vi börja försöka när han var ungefär ett år (februari), sen blev det innan sommaren och nu är planen efter sommaren. Vi har ju den fantastiska fördelen att ha blastocyster i frysen, 6 stycken! Vilket ju förenklar processen enormt mycket, det är ”bara” att vänta på ägglossning. Men vi får se, det kanske flyttas lite till, det beror på…livet. Om det, mot all förmodan, inte skulle fungera med de sex vi har i frysen så vet jag inte om jag vill fortsätta med nya hormonstimuleringar. Ärligt talat så tänker jag inte så mycket på det. Jo, jag tänker ju på att vi ska försöka skaffa syskon men jag vill inte gå in allför djupt i tanken på att vara mitt i barnlösheten igen. Inte innan jag behöver.

 

Annonser

Att sakna eller inte

Jag älskar att vara tillbaka i arbetslivet, oavsett vad jag känner för mitt nuvarande jobb. Det är så skönt att vara ute bland folk och få använda hjärnan igen. Jag tycker inte ens det är jobbigt att gå upp på morgonen för att komma iväg, det blir ju inte jättestor skillnad ändå jämfört med att vara hemma med en baby. Visserligen är jag helt slut i huvudet efter halva dagen men det gör ingenting, för jag får använda det på ett sätt jag inte gjort på länge. Och, ärligt talat, så saknar jag inte Malte alls när jag är på jobbet. Jag tänker knappt på honom alls faktiskt. Men lika underbart som det är att vara på jobbet är det att komma hem till honom; få krama på honom, få känna hans tyngd i knät när han kommer springande med en bok eller få en blötslemmig puss.

När folk frågar hur det känns att vara tillbaka och om jag saknar honom mycket svarar jag precis som det är. Det är fantastiskt att vara tillbaka och jag saknar honom inte alls. Oj, vad man märker skillnad på reaktionen! Vissa förstår precis och håller med helt och hållet. En nära kollega, som varit med i stort sätt sen vår första ivf, bara skrattade och tyckte jag var så härlig som kände att jag kunde säga så. Och vissa bara hmm:ar lite försiktigt och ser att undra om jag verkligen älskar mitt barn. 🙂

Spring-depp

Jag är en löpare. Ja, inte så att jag är byggd som en löpare eller har en kropp som gjord för löpning. Långt därifrån. Men jag är en löpare i själ och hjärta. Löpning är den träningsform som jag hållit på med under längst period och alltid kommer tillbaka till. Det är ju så lätt, bara att snöra på sig skorna och ge sig ut. Speciellt nu, när vi bor ute på landet, så är det så lätt att, när man har lite tid över, bara ge sig iväg! Och jag mår bra av tystnaden och ensamheten i skogen, på vägen eller i löpspåret.

Men sen jag födde barn kan jag inte springa. Jag hade foglossningar under graviditeten, inte mycket men tillräckligt för att det skulle vara svårt att röra sig (ja, mer än vanligt då :)) under slutet av graviditeten. När Malte föddes försvann de mer eller mindre över en natt. Trodde jag i alla fall. När jag anstränger mig kommer de fortfarande tillbaka, ett år senare. Ansträngning kan till exempel vara städa, gå en promenad, träna styrketräning, vara i rörelse större delen av en dag och så vidare. Det är oftast inte jättemycket värk så det stör mig egentligen inte i vardagen. Det hindrar mig inte från att göra saker men jag kan ha svårt att somna på kvällen (på grund av smärta) om jag varit för aktiv. Enda undantaget är löpning, då gör det alldeles för ont så jag springer inte längre. Till min stora sorg och både fysiska och psykiska hälsas nackdel.

För ett tag sen tog jag äntligen tag i det och gick till en sjukgymnast för att få hjälp. Så nu har jag vissa övningar jag gör, för att ”stärka bäckenbotten”, under två veckors tid innan vi ses igen. Hon frågade vad mitt mål var och jag sa ”att kunna springa igen”. Tydligen skulle jag inte ha alltför stora förhoppningar, i alla fall inte tidsmässigt. Ibland känns det helt ok men ibland vill jag bara lägga mig ner och skrika när jag ser en löpare på gatan. Alltså, styrketränings i all ära men jag behöver min löpning!

Den här veckan har jag en extra depp på grund av två saker. Dels så har det hänt något så jag har mer ont än vanligt och det verkar inte riktigt ge med sig. Just nu gör det ont mer eller mindre hela tiden. Suck! Håller det i sig i början av nästa vecka får jag ringa sjukgymnasten och se vad jag ska göra. Det andra är att jag var på ett återbesök på kost/gravid-studien som jag är med i sen graviditeten och insåg att jag hade högre procent fett i kroppen nu än för ett halvår sen. Hallå! Jag som tyckte jag varit så duktig med träningen och kosten den sista tiden, julen undantaget. Jag tycker till och med min kropp börjar återgå till sina normala former men tydligen inte. Jag är inte en av de personer som tycker att mammor ska se ut som de gjorde innan graviditeten tre månader efter födseln. Alla har olika förutsättningar! Men fettprocenten ska ju kanske inte öka ett år efter graviditeten. Jag inser ju att det problemet inte automatiskt skulle försvinna bara jag får springa men jag längtar efter lite pepp i träningen och det vet jag att jag får genom löpningen. Styrketräning är mer något jag tar mig igenom för att jag vet att kroppen mår bra av det. 🙂

 

 

Söndagsångest

Idag har jag sönagsångest deluxe! Jag har så blandade känslor inför att börja jobba igen. Nu på förmiddagen var jag hos en kompis, ivf:are, för allra sista gången. Vi kommer aldrig mer ses en måndagsförmiddag med våra små killar. På vägen hem åkte jag förbi stället där vi gått på babysim sen Malte var fyra månader och började nästan gråta för att den tiden nu är slut. Det slog mig, så påtagligt, att den här perioden i mitt livet över och aldrig mer kommer tillbaka. 

Samtidigt ska det bli så underbart skönt att få ett sammanhang annat än som mamma, att få använda hjärnan lite mer igen. Men det är ju skitläskigt att börja jobba efter att ha varit borta så länge. Jag ska dessutom, i stort sett, börja på ett helt nytt jobb. Jag har inte fått nytt jobb, det är bara mitt gamla som har omorganiserat som tokar så jag har faktiskt ”haft” två olika jobb sen jag gick hem på mammaledighet. Så ny tjänst, nya kollegor och helt nya system (alla system vi använder ska bytas ut om ca en månad). Det gör det extra läskigt att komma tillbaka. 

Dessutom har den här ”ledighet”gjort att jag  tänkt mycket på mitt liv och vad jag  egentligen vill göra, det är väl ganska vanligt just vid föräldraledighet. Jag var ju inte helt nöjd med mitt jobb innan men när man är mitt uppe i behandlingar är det oftast inte riktigt läge att dessutom byta jobb. Jag har haft lite koll efter nya jobb men inte hittat nått direkt så det blir tillbaka till samma gamla företag. Men nu mer än någonsin undrar jag över vad jag  egentligen ska bli när jag blir stor, känner att jag stagnerat lite när det kommer till arbetet. Jag vet att jag skrivit om det tidigare men jag känner mig inte riktigt hemma i modebranschen, den är för…hetsig, på, bitchig för mig. Innan jag gick hem jobbade jag med heminredning och trivdes som fisken i vattnet men blev ju, som nämnts, förflyttad. Tyvärr är heminredningsbranschen ännu mindre än modebranschen så jobben växer ju inte på träd direkt. 

Å andra sidan! Och här brukar jag för det mesta landa, om vi nu ska försöka igen, och det ska vi ju, så kommer jag ju förhoppningsvis ”snart” vara hemma igen så det kanske är bäst att bara luta sig tillbaka och vara kvar i lunken, så att säga, tills nästa gång. Fast hur länge kan man ”vara kvar i lunken” egentligen? Nu har jag ju varit det genom tre ivf:er och en mammaledighet… 

Som en kompis (ivf-kompis via bloggen) uttryckte det ”jag trodde jag skulle komma på vad jag vill bli när jag blir stor under mammaledigheten”. Precis så!

Pappaledig!

I och med att jag börjar jobba nästa vecka (på onsdag, börjar med en kortvecka 😊) så ska M vara hemma med Malte. Vilket är helt fantastiskt! Det har varit en lång väg dit med mycket väntan på svar från olika instanser och ärligt talat trodde jag inte att det skulle gå. 

Problemet för M är ju att han går med två kryckor och inte har balansen att kunna bära Malte. Sen Matle började krypa (och, på senare tid, gå lite försiktigt) så klarar de sig ju själva i hemmet utan att till exempel jag behöver vara inom rimligt avstånd från hemmet. Även om det ibland är svårt för en liten bebis att förstå varför han måste krypa till badrummet när han är skittrött så märker man stor skillnad om det gäller M eller mig. Malte kan bli arg och frustrerad på att pappa inte kan men samtidigt så vet han att det är skillnad på mamma och pappa. Det är faktiskt häftigt, redan när han var bara ett par månader så märktes det att han var lugnare och mer stilla hos M än hos mig. 

I alla fall! Har så mycket att skriva ur mig att jag kommer ifrån ämnet! M kan inte ta sig utanför huset med Malte eftersom vi numer bor på landet (hell yeah!) och behöver ta bilen överallt. Eller ja, egentligen gör det ingen skillnad eftersom M måste ta bilen i stort sätt överallt ändå eftersom han inte kan gå längre sträckor. Men M kan inte bära Malte från huset och ut till bilbarnstolen. Så de kan vara hemma själva men blir väldigt låsta, så länge inte Malte är stor nog för att ta sig ner för trappan och klättra upp i bilbarnstolen. Dessutom blir M, på grund av sjukdomen, snabbare trött än andra. Så en hel dag med ett litet energiknippe är inte helt lätt. 

Men nu till det fantastiska, underbara! Fyra timmar om dagen hela Ms föräldraledighet så får han assistans! Fattar ni vilket fantastiskt land vi bor i. Jag trodde aldrig det skulle gå igenom men tanke på allt man läser i tidningarna idag. Vi började för flera månader sen med att komma på vem på kommunen vi skulle prata med. Sen har M fått fylla i blanketter och svara på massor med frågor till höger och vänster om sin sjukdom och sin funktionsvariation. För ungefär en månad fick vi beskedet att han får hjälp fyra timmar om dagen. Och i veckan fick vi besked om vem som ska utföra arbetet. En och samma person! Bara det är ju helt fantastiskt! En tjej med barn i Maltes ålder så jag antar att hon är som vi eller kanske några år yngre med tanke på våra problem. Om någon halvtimme ska hon och hennes chef komma hit på besök för att  se hur vi bor, träffa Malte och oss. 

Jag är så tacksam för att jag bor i ett land som hjälper Maltes fantastiska pappa att få vara hemma med honom! Precis som vilket pappa som helst!

Tillbaka

Hej på er…om det finns några er kvar där ute efter nästan ett års tystnad. Jag planerade inte att det skulle vara tyst så länge, det bara blev så. När jag slutade skriva var jag på väg in i en lätt förlossningsdepression och minblogg om svårigheten att få barn kunde inte bara swichta till att handla om hur dåligt jag mår efter att ha fått barn. Jag menar absolut inte att man inte får må dåligt bara för att man kämpat för att få barn! För det är bara helt idiotiskt! Men jag kände inte att det var rätt forum, för mig, att skriva av mig på just då. 

Och sen har det bara runnit på. Det här året har verkligen sprungit förbi mig! Säkert en gång i veckan har jag börjar komponera inlägg i huvudet men aldrig kommit längre än så. Om en vecka börjar jag jobba igen. Kanske var det den brytpunkten som krävdes för att jag skulle skriva något här igen. 

Det här året har varit det bästa och det jobbigaste i mitt liv. Jag kan verkligen inte tänka mig mitt liv utan Malte i det. Det går inte. Det känns konstigt bara att tänka på att jag existerat utan honom. Jag älskar honom över allt annat. Men det har samtidigt varit tuffare än vad jag någonsin trodde att det skulle vara. Jag var nog en sån som var så fokuserad på svårigheten att bli gravid att allt bortanför graviditeten, i mina ögon, bara var rosenskimrande och lyckligt. Jag har levt närmare min egen gräns än vad jag någonsin gjort tidigare och lärt mig att jag inte är någon naturlig mamma, om det finns något sånt. För mig var det ingen kärlek vid första ögonkastet, det tog många månader innan jag, med känsla, kunde säga ”jag älskar dig” till min son. Och jag som trodde jag skulle trivas som fisken i vattnet med att vara mammaledig har fått konstatera att det inte riktigt var min grej. Jag tycker det är jobbigt att vara hemma, även om vi hittar på aktiviteter. Jag vet inte, det är som om ansvaret att ta hand om ett annat liv liksom tynger mig. Varje kväll när min man kommer hem så däckar jag fullständigt, då, när jag har någon att dela ansvaret med orkar jag släppa på kontrollen och blir dödstrött. Dagarna då jag är fullkomligt lycklig har varit lika många som de då jag, på riktigt, har velat lämna tillbaka honom.  

Jag har i hela mitt liv, även som barn, haft väldigt stort behov av egentid. Och ja, det är svårt med en bebis. Det har tärt på mig och tärt på vårt äktenskap. Eftersom jag inte får egentiden under dagen så tar jag den på kvällen, när min man kommit hem. Antingen när han leker/nattar Malte eller så efteråt. Så vår, min mans och min, tid ihop har krympt ner till ett minimum eftersom jag måste få tid till att bara samla kraft, helt själv. Inte alls så att vi närmar oss skilsmässa! Men jag känner ändå att jag, i vissa avseenden, avskärmat mig från min man. Vi får se hur det blir med det när jag börjar jobba igen. 

Nu blev det här ett ganska negativt inlägg, det var inte riktigt meningen men det glada och underbara; ett leende när man är som tröttast, flirtande ögon över kvällsmaten, segertjutet när man lyckas ta ett par steg första gången eller en mjuk klapp på kinden när man, återigen, förväntar sig mer eller mindre en örfil, händer hela tiden och blir så invävt i vardagen och naturligt trots allt. 

Det har funnits gånger när jag på allvar funderat på om jag skulle skaffa barn om jag vetat hur det var. Men det har enbart varit mina tillkortakommanden som legat till grund till sånna funderingar, aldrig mitt barns! Och när det väl kommer till kritan så vet jag att jag aldrig skulle byta bort honom mot någonting i hela världen! Och funderar (och planerar) till och med för att försöka med en till. 😊

4 veckor

Shit, vad tiden flyger iväg. Jag vet inte vad jag gjort de senaste 4 veckorna men på söndag fyller lill-M 4 veckor, på måndag är det officiellt en-månads-födelsedagsfirande. 

Sakta men säkert lär vi känna varandra och lär oss hur vi ska göra med varandra. Jag känner mig inte riktigt som en mamma eller kanske inte som jag tänkte mig att jag skulle känna som mamma. Det känns lite mer som om jag leker mamma. Och det finns fortfarande stunder när  jag gråter av trötthet och en total känsla av otillräcklighet. Men när jag tänker tillbaka på hur jag kände de första dagarna hemma så inser jag hur otroligt mycket säkrare jag är i min mammaroll nu, jämfört med då. 

Något som jag tror att både jag och M underskattade är hur jobbigt det är för oss båda två att han inte kan hjälpa till med allting som gäller Lill-M. M går ju med kryckor förutom längre sträckor vilket innebär att vi aldrig har rullstolen inne i lägenheten och inte heller har rullstolsanpassat lägenheten. Det gör att M inte kan förflytta Lill-M själv här hemma, han har helt enkelt inte balansen för att bära honom och gå samtidigt. Jag måste finnas tillgänglig för det. I dagsläget är inte heller vårt skötbord speciellt anpassat till M men eftersom vi ska flytta snart (tillträde till huset om ca 3 veckor!!!) så tar vi tag i det där istället. Men det gör att jag känner mig låst och M känner att han inte kan ta hand om sin son själv. Det var väldigt lätt att avfärda sånna problem innan han föddes men det blir jobbigt i en redan ansträngd (dvs sömnlös!) situation. Men vi jobbar på att lösa det så gott det går. I veckan köpte vi till exempel en minivagn att bara ha inomhus som M ska använda för att förflytta Lill-M, så att jag kan komma iväg ensam och han kan ta hand om sin son ensam. 

I övrigt har vi det fantastiskt! Jag tror M säger minst 10 gånger om dagen ”Är han inte det vackraste du sett?”. Jag tror aldrig jag har sett någon som är så förälskad i sitt barn som min man. Visst är vi trötta och dammråttorna frodas men vi har en fantastiskt snäll bebis. Han skriker eller gnäller väldigt lite, förutom om maten dröjer lite för länge. Han har visserligen inte riktigt förstått att natten fortsätter efter klockan 3 och är en mästare på att grymta extremt högljutt när han inte vill sova men vad gör det när han ler. 😊 Han äter och växer som en galning, vid BVC-besöket efter 2,5 vecka hade han gått upp ett kilo och växt 5 cm! 

Det kommer nog bli väldigt sporadiska inlägg här ett tag framöver. Dels för att tiden inte riktigt finns med Lill-M och flytt till hus. Men också för att den här bloggen de senaste åren blivit en ivf-blogg…och vi håller inte på med ivf längre. Det kommer nog komma uppdateringar då och då men vi får se vad det blir av bloggen i framtiden. 

Stor kram till er alla som följt vår resa! Och lycka till till alla er som fortfarande kämpar!

Babybubbla!

Det är så overkligt. För en vecka sen låg vi på BB och hade precis insett att vi fått barn, en son. Nu känns det konstigt att det fanns en tid då han inte fanns hos oss. Jag kommer knappt ihåg hur det var. Vi har inte ens varit hemma en vecka men det känns som om det alltid varit så här; jag, M och LG. Jag har aldrig varit så lycklig men heller aldrig så totalt slutkörd. Jag har gråtit mig till sömns efter en jobbig dag men jag kan le genom tårarna bara min son smäller av sitt sneda leende. Totalt känslomässigt kaos med en överton av lycka. Vi har sån fantastiskt tur!

Och tack för alla lyckönskningar! Jag önskar inget mer än att alla ni som kämpar också får uppleva den gränslösa kärlek och utmattning som bara ett barn kan ge upphov till. 

Såld!

Slut på lägenhetsaffären! Den är såld! Eller ja, vi har fått ett bud som vi kommer acceptera. Ska försöka skriva kontrakt idag om vi hittar en tid som fungerar för alla. Efter att jag skrev inlägget häromdagen ringde jag upp mäklaren och förklarade att det blir ingen mer visning inbokad innan förlossningen och att vi omöjligt kan säga när vi kan lägga ut den igen eftersom vi inte vet om vi får barn imorn eller om två veckor. Det var hon helt med på men så hade hon en spekulant som missat visningarna och ringt och ville komma och kolla. Jag sa att det, en inofficiell visning, kunde vi självklart lösa så länge vi hade möjligheten att avboka i stort sätt fram till minuten innan de kommer, i fall det skulle komma ett barn. Så igår var de här och hon la bud direkt. Inte ens ett skambud utan utgångspriset. Vi diskuterade fram och tillbaka en hel massa och bestämde oss för att acceptera. Visst, vi kan ju vänta och lägga ut den igen men det är ingen garanti för att det går bättre då. Och vi kan ju säga att vi inte accepterar hennes bud utan vill ha mer men det blir ju inte mycket mer man kan klämma ut även om hon gärna vill ha den. Vi måste ju faktiskt, som tur är, inte ha mer för att ha råd med huset, visst vi får ta mer lån men vi kommer ändå ha relativt låg belåningsgrad jämfört med många andra. Min pappa kom med bästa rådet. ”Tänk på vart i livet ni är nu, måste ni inte ha mer pengar så acceptera”. Så sant! Accepterar vi budet så försvinner ju all stress, vi kan plocka fram alla våra saker och leva normalt de närmaste månaderna, vi kan fokusera helt på att bli och vara föräldrar, njuta av sista tiden som gravida och första tiden som föräldrar helt utan tankar på om lägenheten kommer bli såld eller inte! En sak i taget! Världens största sten har fallit från mina axlar!

Och det blev ingen hinnsvepning. Jag hade bestämt mig för att göra det men så var min barnmorska sjuk. Jag var nog den första patient den dagen hon inte tog emot för de klämde in mig hos en annan barnmorska och när jag satt i väntrummet hörde jag hur de ringde runt och avbokade resten av hennes patienter. Så det fanns ingen tid till det. Istället fick jag info om vad som händer om det fortfarande inte kommit nått barn nästa vecka jag kommer dit, vilka desdlines som gäller. Nu vill jag helst inte bli igångsatt men om jag ville bli det så fort som möjligt skulle det bli 14/2 (42+0), alla-hjärtans-dag 😊. Men eftersom jag får välja kan jag gå så långt som till 43+0, vilket alltså blir 21/2, då har jag inget val längre. Fast det är ju långt till dess så förhoppningsvis tittar LG ut innan dess! 

Stor kram till er alla från världens lyckligaste lägenhetsförsäljerska!